Tankar och funderingar...

När man slås av hur lätt ett liv kan förändras, det räcker med hundradels sekunder, en blinkning vid fel tillfälle, en sekund av ouppmärksamhet. Är man egentligen rädd om sig själv? Tar man tillvara på det man faktiskt vill göra? Imorgon kan det vara för sent och det kan påverka så många i ens omgivning, hur man helt plötsligt får en ny brytpunkt i livet, en ny stolpe i tidslinjen, där man tänker på hur det var före och hur det Är nu efter. Jag har fått en ny stolpe, det är svårt att kontrollera alla känslor som man går igenom, hur man slits mellan glädje, förtvivlan, ilska, Hopp, frustration.. Då är det ändå ingen som fattas Mig på det sättet, jag vill inte tänka på den dagen när det händer i min närhet, blodsband som försvinner och du kan inte göra någonting åt det.
 Folk kommer att finnas för dig ett tag, sen kommer man till en punkt där alla börjar dra sig undan, ingen frågar längre hur det är med en, man slängs ut i ensamheten, uppmärksamheten försvinner. Från att vara på allas läppar till ett vara en "vanlig" människa igen. Helt plötsligt bestämmer sig folk för att nu mår man nog bra igen, nu har det gått så lång tid.
Varför ska man egentligen klandra andra, jag är ju själv likadan, skickar sms då och då "Hej hur är det? Vi måste ses snart, hör av dig när du vill prata. Kram" Ett sätt för en själv att få sitt samvete rent, skulle det hända någonting vill man iallafall känna att man har gjort det man har kunnat. Det blir en grej man då kan säga till folk, "Ja jag hörde ju av mig och erbjöd min hjälp men hon svarade inte." Behövs det alltid något svar? Vad skulle hända om man verkligen menade det man skrev och Inte lägger bollen i någon annans händer? Att man faktiskt tar sig i kragen och åker och bara säger hej..

 Att få stå bredvid en människa som går igenom den värsta sorgen i sitt liv är inte lätt, många frågor som man inte önskar annat än att man kan svara på. Men det går inte, hur man än vänder och vrider så kommer man alltid fram till samma slutsatts, människan kommer aldrig tillbaka.. och det är nog juste det som tar tid att acceptera.
Hur kan det sätta så djupa spår i mig? Jo jag ser ju vad som är kvar, hur ont det gör för min närmaste vän. Är det konstigt att man mår dåligt? Och sen kan man ju få ställa en annan fråga, hur i helvete kan folk dra nytta av en annan människas sorg? Det skapas rykten som inte bara sårar utan förstör bilden av en människa som inte finns längre, som inte kan försvara sig. Det är vad Du väljer att lyssna på som du tror är sant..

 Sitter och lyssnar på musik under tiden jag skriver nu, en låt kan ta en tillbaka flera år, man vet precis hur man kände då, vilka lukter som fanns vilka som var med och vika förväntningar man hade. Det kan göra mig väldigt ledsen ibland, saker som som man såg fram emot och hade höga förväntningar på har man nu svaren till. Ofta blev det inte som man tänkt sig, både på gott och ont såklart. Jag kommer på mig själv sitta och tänka på hur lycklig man var innan, innan vad då? Allt var bättre förr, eller?
Varför ska det vara så svårt att kunna uppskatta det man har här och NU?
 Jo, då tänker man på hur man absolut inte får må dåligt, i andras ögon Har man det inte dåligt, körkort, hus, fast jobb, en stor släkt, barn på gång, stabil ekonomi, bra förhållande osv osv.. men ändå fattas det ju någonting eller? Får man säga så? Det finns ju alltid dom som har det värre..